Linas blogg, "shaked not störd"

..är precis hur jag känner det just nu.  Huh?  Nä, jag vet, jag har människor runt omkring mig; en underbar familj, en pojkvän och hans familj, och jag har ett par vänner jag träffar då och då..

Ändå känner jag mig ensam. Jag har inte kunnat sätta fingret på det förrän ganska nyligen; men vad jag saknar är mina nära vänner. Ni som gav er ut på äventyr eller började ett nytt liv och befinner er så långt borta just nu.. Jag har inte förlorat er, vi har ju kontakt, pratar och träffas till och med ibland. Men närheten är borta. Att bara kunna träffas spontant, fika och skvallra, ta ett glas vin och lyssna på gamla 90 tals-hits, gå ut och dansa och glömma bekymmer tillsammans.. Det har blivit så klart för mig när folk omkring en gör sånt.. "ikväll ska jag ut o ta en glas vin med tjejerna".. och man inser att "herregud, när gjorde jag det senast?"

"tjejerna" ...

Det blir så konstigt när det alltid har varit så självklart förut - att alla alltid funnits i närheten. Nu är de flesta borta, har egna liv, skaffar sambos, flyttar, gängen splittras, blir till nya gäng, nya liv.. är det alltid såhär när man blir äldre? Är det ovanligt att kunna behålla sina "tjejer" länge.. föralltid? Och hur gör man för att skaffa nya, nära vänner? Det tar väl lång tid? Jag vet inte, jag kan inte veta, det har alltid varit så självklart! 

Visst har jag några få kvar och tur är väl det, att jag har er! :) Och dessutom vet jag att jag har vänner där ute, långt bort som fortfarande vill vara min vän  ..Men plötsligt kom insikten är det blev så få kvar i min närhet.. att jag inte längre att säga att jag ska ut med "mina tjejer"..

Nu vill jag inte att ni ska tycka synd om mig, verkligen inte! Jag är glad att ni följer erat hjärta och gör det som lockar er. Vi är ju i den åldern då man försöker skaffa sig ett liv.. eller vad man nu kallar det, haha! "förgyller sitt liv" kanske? Jag skaffade mig ett samboliv tidigt och var nöjd med vart jag befann mig i världen och vad jag skulle göra.. jag var före er på så sätt- jag fann, ni söker. Kanske är därför jag blir så paff nu, ensam. Vi ligger inte riktigt på samma våglängd i livet.. och jag kommer säkert hitta några som gör det! :)

Men jag saknar er ändå ♥ ..och älskar er allihop! ;)