Linas blogg, "shaked not störd"

Min största svaghet är och har alltid varit att jag är så jävla Nalle-Puh snäll. Jag har väldigt svårt för att säga nej och ifrån. Och om jag väl gör det överöser ångest och dåligt samvete mig. Jag önskar jag kunde vara lite mer bestämd och tänkte lite mer på mig själv ibland. Fast när jag väl gör det får jag ändå skit för det. Och så kommer ångest och samvetsregnet över mig - igen.  Hur jag än gör blir det alltså bara fel. Dessutom fungerar jag som en maskin. Jag sitter som en snäll, oberonde liten ängel och tar emot skit från alla håll och kanter. Går med på allt och försöker organisera allas viljor, inklusive min egen om den får plats. Däremellan skall även en jävla massa skola och jobb in. Allt byggs på i en stor hög. Till slut brister det och någon stackare får ut för det. Idag fick Tina ut för det. Jag orkade bara inte höra mer negativt så fort jag nämde mitt förhållande med Andreas. Och jag har ångest. Jag tror både Tina och jag hade lite ilska att ta ut på någon och så råkade våra känslor krocka med varandra.
Förlåt Tina, var inte meningen att det skulle gå ut över bara dig. Men idag ville tydligen mina tankar ut och säga ifrån. Därför skriver jag av mig här och nu istället för att skrika, tjafsa och låta det gå ut över någon ensam.
Det har väl påpekats en del, iallafall vad jag uppfattat det som (?) om mitt och Andreas förhållande. Jag vet att det har gått snabbt fram. Jag vet att jag är mycket yngre. Jag vet att man inte skall flytta ihop för tidigt, och jag vet att jag är en jävla toffel och umgås mycket tillsammans med honom. Men om folk inte förstått det än; det känns och funkar jättebra att bo där, jag älskar honom av hela mitt hjärta och har aldrig varit så lycklig som jag är nu.

Jag försöker få ihop och organisera mitt liv så allt får plats, vänner, familj, skola, jobb, träning, Andreas m.m Men ibland går inte allt ihop. Just nu har skolan varit väldigt centraliserad och oerhört jobbig och krävande vilket gått ut över det sociala livet. När jag blir ledig varannan helg går luften ut mig. Jag vill bara ligga och inte göra något helst. Just då känns det som jag behöver det. Anledningen till varför jag är med Andreas då och inte med någon annan är väl ganska enkelt; jag bor ju typ där.. ? Toffel, sambo, osocial, lat? Kalla mig vad ni vill. Jag har inget svar på det heller. Jag tror jag bara försöker hitta ett läge där jag både får in vänner, skola, jobb, kärlek och mig själv men aldrig riktigt lyckas. Det är min teori.